Den perfekta kroppen

Dags att plantera fötterna på jorden för en stund, back to basics. Jag har svängt av vägen för att försöka få ett nytt tankesätt, en ny livstil. 

Varför tränar jag? 

Så länge jag kan minnas så har jag gillat att puscha min kropp och mitt psyke för att se hur långt jag kan gå, detta gäller även när det kommer till träning. Jag älskar endorfinerna jag får under ett svettigt pass, jag älskar när jag tar i så det blixtrar för ögonen och musklerna "biter" mej efter ett hårt "set".

Jag gillar känslan i kroppen efter ett pass då jag känner mig stark, kanske gillar jag den för mycket? Familjen uttrycker någon slags oro för mitt "nya" hyperområde. Jag fick idag en del kommentare av dem idag som faktiskt sårade lite, även om de gör det i välmening. Jag vet att jag har svårt att begränsa mig, det ingår liksom i min person att köras all in, men jag behöver känna att de förstår mej och stöttar i det jag gör. Det är kanske svårt att förstå hur jag tänker med mina mål för året och de blir oroliga för att jag ska vara borta mycket om jag ska träna såhär men jag gör det inte för att få den perfekta kroppen. (Det tåget har gått redan.) Jag har i princip under hela mitt liv varit min största kritiker men nu jobbar jag på att försöka bli min bästa vän.

Istället för att sträva efter den där “perfekta kroppen” strävar jag efter välmående inifrån ut och därför kommer intressen så som hälsa, träning och fitness som en naturlig del och intresset av att bygga min kropp (och kanske min självkänsla?) blir en del av min vardag. 

Jag vet dessutom att oavsett hur min kropp ser ut, vad vågen än visar eller hur många magrutor jag än lyckas få fram, så kommer jag aldrig annars känna mig helt nöjd. 

Jag vet. Men jag försöker.