Mål och Vilja 😈

Innan semestern 2017 gick jag upp på vågen och tog mitt personbästa, 108 kilo. Jag är 180 cm lång så det säger sig själv att det var på tok för mycket, dessutom ringde doktorn och berättade att jag har diabetes typ 2, där och då sa jag till mig själv att nu får det vara nog.

Jag satte ett mål för året att jag skulle ha "normal"-vikt innan året är slut. Dessutom ska jag klara av diabetes med hjälp av kosten och viljan, inga mediciner alls. Mitt långsiktiga mål är att bli friskförklarad från diabetes helt innan jag går i pension.

Om 13 år blir jag 65 år. Hur vill jag att mitt liv ska se ut då? Jag tänker att jag vill vara i mitt livs form när jag gått i pension och det finns ingen anledning att ändra på den planen trots alla oundvikliga rynkor. Livet är förstås inte bara ”formen”, men min hälsa är en förutsättning för allt annat.

Det är kanske svårt att förstå hur jag tänker med mina mål för året men jag är sådan och när jag har ett mål går jag "all in", har liksom ingen "lagom-växel", det gör ibland blir familjen lite orolig förde tror att jag ska vara borta för mycket om jag ska träna "sådär" men jag gör det inte för att få den perfekta kroppen. (Det tåget har gått redan.) Jag vet dessutom med mej att oavsett hur min kropp ser ut, vad vågen än visar eller hur många magrutor jag än lyckas få fram, så kommer jag aldrig annars känna mig helt nöjd. Knäppt. Jag vet! Men jag försöker. Jag har i princip hela mitt liv varit min största kritiker men nu jobbar jag på att försöka bli min bästa vän.

Jag vet att inte alla är så knäppa och bara älskar att träna, det är verkligen inte det vanligaste, men jag har tur!
Så länge jag kan minnas har jag gillat att träna, älskat att "pusha" min kropp och mitt psyke för att se hur långt jag kan gå. Jag älskar endorfinerna jag får under ett svettigt pass, jag älskar när jag tar i så det blixtrar för ögonen och musklerna "biter" mej efter ett hårt "set". Jag gillar känslan i kroppen efter ett pass då jag känner mig stark,( kanske gillar jag den för mycket?). Men istället för att sträva efter den där “perfekta kroppen” strävar jag nu efter välmående inifrån-ut och där kommer mitt intressen runt hälsa, träning och fitness in som en naturlig del samtidigt som intresset av att bygga upp min kropp (och kanske min självkänsla?) blir en del av min vardag.

Men även för mig är det är inte alltid roligt. Ta som exempel jobbet. När klockan ringer på morgonen så stannar du ju inte hemma bara för att du är trött, du vill ju inte få sparken. Du vill även få din lön så du åker och jobbar. Likadant är det med hälsa och träning. Ibland är man taggad, det känns kul att laga bra mat och man ser fram emot att få träna. Andra dagar lockar soffan mest. Det är dom dagarna, när det känns svårt och man släpar sig in på gymmet, kör igenom sitt pass medans man gäspar, suckar och motivationen är i botten, som betyder mest. Det är då, när man klarar av att det ändå, som man vet att allt är möjligt.

Att nå sina mål handlar mycket om att ha viljan så hur du gör dina val styr vad du kan vänta för resultat. Denna tanke ställningen fungerar för mig. Det jag sår idag får jag skörda i morgon. De beslut jag tar idag och hur jag väljer att agera idag påverkar min framtid och jag måste jobba för det resultat jag vill nå.

Ingenting kommer tyvärr gratis och om jag låter "fel" känslor styra min val kommer jag förmodligen aldrig att nå mina mål. Det handlar till slut helt enkelt om att bestämma sig för att göra jobbet och hålla sig till den utstakade planen.

Jag har därför tagit beslutet om en hälsosam livsstil varje dag, året runt och att därigenom skapa förutsättningar för att bli en pensionär som orkar leva fullt ut!

Med den inställningen har jag lyckats gå ner 28 kilo på knappt sex månader och kroppen börjar må bra igen, jag ligger på normalvikt enligt läkare och mina blodvärden har sedan jag börjat ta hand om min kost varit helt perfekta vilket gjort att min läkare säger att jag inte behöver mediciner i dagsläget.

Det går. Du kan. Men du måste bestämma dig.

Gör det du med.